Staketet
| 
| 
Publicerade i Grekiska Riksförbundets tidning
Av alla grekiska tidningsartiklar jag läst i sommar är det särskilt en som fastnat i minnet. Det var en liten notis bara, om en 88-åring som blivit osams med sin 84-årige granne om var gränsen mellan deras ägor egentligen gick, var det en halvmeter dit eller kanske en halvmeter dit? Hur som helst surnade 88-åringen till, hämtade geväret och sköt ihjäl grannen.
Fransmännen har sitt ”crime passionel” i kärlek, grekerna har uppenbarligen något liknande i fråga om äganderätt, även om det inte behöver ta sig så drastiska uttryck som skottlossning eller dolkstötar utan ofta fegt utmynnar i ändlösa rättsträtor som knappast kan glädja några andra än de grekiska advokaterna som tjänar grova pengar på varje nytt överklagande. Jag känner inte någon grek som inte kan berätta om en nära släkting som ligger i fejd om en bit mark, en tillbyggnad eller ett staket, där rättegångskostnaderna ackumulerats under decennier och sedan länge vida överstiger vad de en gång betalat för hus och tomtmark.
Till min fasa måste jag erkänna att jag älskar den här sortens historier. Sedan länge har jag insett hur tråkiga och menlösa mina kontakter är med mina svenska grannar. Men först nu förstår jag varför jag ständigt längtar till den grekiska arkipelagen. Det är inte havet. Det är inte värmen. Det är inte ens maten. Det är grannkontakten!
Jag känner i och för sig till en mängd svenska grannhistorier. Skjut en älg på fel sida om tomtgränsen, sätt stängsel kring ett område där allemansrätten ansetts gälla i generationer, grilla på balkongen, tvätta på en söndag och svenskar kan få ansiktsspasmer av rent hat. Men grekerna är roligare. Det är mer dramatik, helt enkelt. De grekiska ederna får luften att osa, och står husen trångt är det lätt hänt att samtliga grannar dras in i striden.
I somras upptäckte jag att ett av våra två hus rasat ner i grannfruns trädgård. Grannfrun hade förmodligen upptäckt det långt tidigare. Så fort jag anlänt till ön kastade hon sig över mig. Hela huset skulle bort från hennes trädgård och det i rödaste rappet! Det var bara att köpa en spade, en skottkärra och sätta igång.
Min miss var att jag småvisslade medan jag släpade de sextio kilo tunga stenarna i den fyrtiogradiga hettan, ja att jag på alla sätt visade att jag accepterade situationen, ja att jag trivdes med min nya sysselsättning, ja att jag tyckte att livet på alla sätt var värt att leva! För det tyckte inte hon. Hon hade tappat nästan allt hår, hade tandvärk och var trött på att passa upp sina två odugliga söner och sin lika oduglige man som alla satt hemma dagarna i ända och såg på TV och inte gjorde minsta nytta. Hon hade väntat sig mer av livet än så. Åh, om jag åtminstone hade haft vett att skrika ”Malakkas” åt henne några gånger. Om jag bara kunnat bli en liten smula hysterisk och skrikit åt henne att hennes trädgård var öns mest vanvårdade, mest stinkande tillhåll för råttor och skorpioner! Det hade rensat inälvorna på henne. Nu blev hon bara surare för var dag som gick och till slut började hon skrika och hota med polis. Det hjälpte inte att jag förvandlade hennes avskrädeshög till en oas, det gick inte snabbt nog.
Samma dag som jag lyfte undan den sista stenen och fraktade undan det sista lasset sopor och bråte surnade grannfru nummer två till och lyckades muta en öbo att bygga ett staket som gjorde att jag knappt kunde ta mig in i mitt eget hus, alltså det som alltjämt stod upprätt. En tredje grannfru tog mitt parti. Hon kom gråtande över med en tallrik hemlagade dolmadakia och satt i köket hos mig och väste ”Kritiki vendetta” och sa att en släkting till henne skulle kasta en bomb.
Så fort staketet var färdigbyggt låste grannfru nummer två in sig i sitt hus för att slippa stryk och kurade där i tre dygn utan att visa sig för världen. I stället dök grannfru nummer fyra upp på sin balkong och skrek att mitt röjningsarbete i trädgårn smutsat ner alla hennes sängkläder och att hon var dödstrött på att städa och städa och städa.
Jag är faktiskt inte det minsta ironisk när jag säger att jag längtar efter mina grekiska grannfruar. Jag är så spänd på vad de ska hitta på åt mig nästa år. Visst finns det dagar när det blir för mycket av det goda och man drömmer om ett litet stenhus på en öde ö. Men det vet man ju hur det är med den sortens öar. Plötsligt ett år har det byggts ännu ett hus på ön och en bössmynning följer varje steg du tar. Så jag stannar nog där jag är. Nästa sommar ska jag bjuda grannfruarna på svensk sillfrukost.
Jan Henrik Swahn