Vathi-Kulturhus

Några ord innan du reser till Samos

Samos är en stor ö men inte större än att den går att köra runt med bil på en halv dag. I ena änden ligger Karlovassi. I andra änden ligger Pythagorion. Man kan åka lite kors och tvärs över ön också och en av dess tjusningar är de många olika bergsbyarna, var och en med sin alldeles speciella karaktär. Men även den enklaste karta avslöjar att stora delar av ön är ytterst otillgängliga och med en bebyggelse som sällan består av annat än enstaka kapell, ofta på hög höjd. Bilvägarna i dessa områden är usla, om det alls finns några.

Ön har två byar vid vattnet som helt dominerar turistnäringen. Det är Pythagorion och Kokkari och det är knappast någon slump att just dessa båda orter vunnit turisternas gunst. De har nämlingen hästskoliknande hamnar och det ger en annan känsla än den man finner då restaurangerna ligger i en snörrät rad längs en väg.

På vintern är Kokkari den mest ödsliga plats man kan tänka sig. Det finns ingen bybefolkning som återtar sina gamla positioner, det finns bara skräp och måsar. De som drömmer om ett året runt-boende bör kanske därför välja en annan plats. Det finns ju ställen där liv pågår även under påsken, eller i november. På tavernan närmast vattnet i Psili Ammos – bara ett stenkast från Turkiet – är det alltid fullt med folk.

Mitt mellan Kokkari och Pythagorion ligger Samos Stad och mitt i Samos Stad ligger Lejontorget. Här spelar en militärorkester när solen går ner och här är det caféliv som gäller snarare än restaurangliv. Det finns några stora hotell här också men de flesta vill bo på annat håll och kommer bara hit för att shoppa. Några av dem blir också nyfikna på Övre Vathi, vars gytter av små hus höjer sig likt en majestätisk hägring över bukten.

Närheten till Turkiet och den sena självständigheten har säkerligen präglat ön mycket. I perioder av politisk spänning mellan de båda länderna har huspriserna snabbt sjunkit. Rädslan och misstänksamheten sitter i hos många och jag lärde mig tidigt att svara ”Patmos” när byborna frågade mig vad jag hade för ärende nere i hamnen. För en svensk är det hur som helst fantastiskt att kunna slå två flugor i en smäll och på bara en dryg timme resa till Turkiet och se antika platser som Efesos, Troja och Pergamon.

Havet är naturligtvis den stora anledningen till varför vi skandinaver åker hit. Grekerna själva tycker ofta att havet längs Samos kuster är i kallaste laget. Men för oss som inte är så vana vid den heta solen är det viktigt att havet verkligen svalkar och inte känns som uppvärmt simbassängsvatten. Men det är viktigt att känna till lite om vindar och strömmar. Föredrar man lugnt vatten är stränderna Psili Ammos, Mikali med flera ända fram till sandstränderna nedanför byn Marathokambos att föredra. Är man för höga vågor, klippor och äventyr ska man däremot söka sig till de mer svårtillgängliga stränderna mellan Kokkari och Karlovassi. Åtminstone någon gång är det definitivt mödan värt att bada i vattenfallen utanför Karlovassi eller att med karta och tålamod leta efter stranden Mikro Seytani (det brukar sluta med att man inser att man badat vid någon helt annan strand).

Efter alltför mycket salt och sol är det skönt att spänna badkläderna på ryggen och i rask takt springa uppför serpentinvägarna till någon av bergsbyarna. Efter tretton somrar på ön har jag fortfarande svårt för att komma ihåg om Lucas restaurang ligger i Manolates eller i Vourliotes. Men det gör ingenting för de gånger jag felaktigt tror att den ligger i Vourliotes håller jag gärna tillgodo med det lilla torget och dess olika kök. Här har jag alltid ätit gott, bortsett från den gången då polisen gjort razzia några timmar tidigare och till restaurangägarnas förtvivlan tagit med sig albanerna de hittade i köket. Men det var för mer än tio år sedan. Numera har albanerna kommit för att stanna – en mycket intressant historia som det finns all anledning att återkomma till.

Men Lucas restaurang, den ligger i Manolates, allra högst upp, och det finns så många skyltar och pilar att det är helt omöjligt att missa. Det är värt beundran att ägarna efter så många år fortfarande har roligt i köket och visar intresse för sina gäster. Och utsikten är sagolik. Dricker man inte för mycket av det hemgjorda vinet är det sedan fullt möjligt att strax nedanför byn vika in på vandringsleden till Kokkari, en stenlagd stig som följer floden nerför bergssluttningen och som med sin skönhet tar andan ur en och med sina stigningar och sin längd suger musten ur en. Men i Kokkari har man parkerat bilen, man slipper gå hela vägen hem.

Öar med mycket och svårtillgänglig skog drabbas ofta av bränder och Samos är inget undantag. Här har det brunnit ofta och på vissa ställen flera gånger. Tar man sig uppför serpentinvägarna mot Pirgos och Koumaradeï ser man spåren efter förödelsen tydligt. Men det var många år sedan som brandlukten stack i näsborrarna.

Om militären vågar jag inget skriva. Men man anar ju dess närvaro här och var i skogsbrynen, och vissa kvällar nere på caféerna längs strandpromenaden går det fyra beväringar på varje flicka. Fråga en soldat vad han tycker om Samos och räkna sedan ut hur lång tid han har kvar på ön.

Alla öåtervändare har sina egna ritualer, platser som ska besökas varje år, kloster, tavernor, stränder, barer, bergstoppar. När det blir fullmåne i augusti åker vi till Ireion och äter på fisktaverna och tävlar om vem som först ska få syn på fullmånen. Ett vanligt nybörjarfel är att krampaktigt spänna blicken i horisonten, i tron att månen ska gå upp där, som en annan sol. Men det gör den inte. Istället ska man hålla blicken ett par grader över horisontlinjen, och där, som en fantastisk helnot, en svällande kopparröd skiva, stiger den till väders. Vinnaren får en extra öl, gärna Mythos, och när alla benen är avgnagda och alla glas tömda är det hög tid att gå upp till Heras tempel. Eftersom det är fullmåne är det fri entré och nattöppet och kanske till och med en liten orkester eller en berömd sångerska på plats.

Det här får bli sommarens bidrag till hemsidan. Glöm inte att mesta tiden på ön går åt till att renovera hus, ligga i solstol, äta kolgrillade sardeller, umgås, dansa och festa – och om allt detta har jag ju faktiskt inte skrivit någonting!

Jan Henrik Swahn