Vathi-Kulturhus

Sommaren 2005 bodde poeten Magnus William-Olsson på ön i vårt grannhus. Efter en ytterst lyckosam semester föreslog han att vi skulle köpa grannhuset, rusta upp det och göra om det till ett kulturhus. Vid samma tid befann sig konstnären Sven Måhlén och musikern Leif Eriksson på ön och det gjorde även undertecknad, Jan Henrik Swahn – och så blev det att dessa fyra personer erlade handpenning och köpte huset. Därmed igångsattes en ytterst segdragen process med en viss profilstark Notarius Publicus i huvudrollen. Det är ju så vid husköp i Grekland att en del viktiga papper måste ordnas, med underskrifter och många stämplar, och sedan ska alla dessa papper och ritningar och kontrakt helst, i den bästa av världar, samlas på ett ställe, lämpligen i ett brunt kuvert hos en kompetent Notarius Publicus (finns det inkompetenta Notarii Publicii, undrar ni kanske), som sedan föranstaltar de nödvändiga åtgärderna för att husköpet ska vinna laga kraft och registreras och diarieföras i samtliga härför avsedda arkiv.

Sommaren övergick i höst. På konsulatet i Stockholm hade de fyra blivande husägarna gjort allt rätt, papperen hade därefter skickats till Notarius Publicus på Samos som bekräftat mottagandet av dessa och sagt att allt nu snabbt skulle gå sin gilla gång.

Sedan gick det en månad. Föreningens blivande ordförande Ann-Margaret Mellberg ringde några gånger och Notarius Publicus förklarade varje gång lika tålmodigt att arbetet var så gott som klart, tills han plötsligt en dag sa att det saknades ett kontrakt från förre ägaren. Han hade alltså först nu, trots allt fagert tal om att han var så gott som klar, haft tid att öppna kuvertet för att se efter om han fått in samtliga erforderliga papper.

Det blev att jaga förre ägaren, herr K, som till slut skickade iväg kontraktet till Notarius Publicus. Ann-Margaret ringde igen och NP bekräftade att han nu fått in alla papper och att han strax skulle ta itu med ärendet.

En månad senare hade ingenting hänt. Tills Notarius Publicus en dag efter ännu en påstötning tålmodigt förklarade att allt var klart, det var bara att komma förbi och hämta papperen. Han lät sig dock till slut övertalas om att skicka papperen till Sverige.

En månad senare hade ingenting hänt. Vid varje förnyad påstötning förklarade NP att allt var klart, det var bara att komma förbi och hämta, påmindes om att han lovat att skicka papperen till Sverige och förklarade att javisst, det skulle han genast göra. Det gick så långt som att Ann-Margaret skickade ett färdigfrankerat och adresserat kuvert till NP som alltså bara behövde lägga papperen i kuvertet och få det postat.

Efter ytterligare en månad insåg vi att dödläget måste brytas. Kuvertet räckte inte – vi måste också skicka ett bud som gick dit, hämtade kuvertet och lade det på lådan åt oss. Så vi skickade Andonis.

Andonis blev utskälld efter noter av NP. Varför? För att papperen inte var klara. Andonis fick väl lära sig som alla andra att ringa först innan han kom där och upptog NP:s dyra tid.

Det blev som Ann-Margaret innerst inne fruktat från början. Vi skulle inte få papperen med mindre än att vi åkte till Samos och gick till Notarius Publicus tre gånger om dagen, i hopp om att han då till slut skulle göra vad han blivit ålagd. Och se, redan på den fjärde dagen hade vi papperen i våra händer.

Det var advokaten som upptäckte det. Han stirrade på kontraktet en lång stund och sedan sa han med darrande röst: ”Men herregud, ni har ju inte köpt K:s hus, ni har köpt Drakkvinnans hus. Om hon får veta detta kan hon väcka åtal!”

Långsamt insåg vi vad som måste ha hänt. Herr K som under sina år på ön haft ett flertal rättsliga tvister med vår andra granne Drakkvinnan hade i ren distraktion skickat hennes kontrakt – som han måste ha haft en kopia på – till Notarius Publicus. Denne hade sedan skridit till verket utan att så mycket som titta på kontraktet och därmed var skadan skedd. Vi hade redan hunnit registrera vårt nyvunna ägarskap hos elverket DEI, där vi nu alltså stod som ägare till Drakkvinnans hus.

Man ska inte dra ut för länge på en historia. Det räcker att helt kort anföra att allt arbete fick göras om, K fick skicka det rätta kontraktet, Notarius Publicus fick anstränga sin hjärna ytterligare en stund och några månader senare var vi fyra ägare till rätt hus.

Vi visste då – och hade vetat hela tiden – att huset var i mycket dåligt skick och knappast något att visa upp som ett kulturhus. Det var läget och utsikten som lockat oss. Så vi engagerade en arkitekt och en byggmästare och de håller nu på att bygga upp huset på nytt.

Våren 2007 konstituerade styrelsen sig. Vänföreningen Vathis kulturhus på Samos var bildad! Första programpunkt var en bejublad föreläsning om Samos av medlemmen Allan Åkerstedt, filmvisning med mera på Medelhavsmuseet i Stockholm med uppföljande grekisk fest på kvällen. Bara några få veckor senare stod det att läsa i de samiotiska tidningarna om händelsen, med foton och allt, och när jag och Ann-Margaret efter det drack kaffe med kommunalfullmäktiga utbrast han med låtsad indignation (hoppas jag): ”Men tänk om journalisterna frågar mig var kulturhuset ligger och jag inte ens kan svara!”

I juni 2007 var antalet medlemmar uppe i nästan tjugo. I december 2011 var antalet medlemmar närmare 40. Det går framåt men visst kan vi bli många fler!

Jan Henrik Swahn