Vathi-Kulturhus

Publicerad i Grekiska Riksförbundets tidning

En minnesbild: Taxichauffören stannar till utanför den lilla byn Vourliotes på Samos och hojtar till brandvakterna: "Helt otroligt, turkarna har gjort mål mot Italien!"

Brandvakterna gjorde nog så gott de kunde men vad spelade det för roll. Några veckor senare var katastrofen ett faktum. Samos förvandlades till ett brinnande inferno, och det var just i närheten av Vourliotes som det började.

När jag återvände till Samos det året såg jag en kolsvart ö från flygplanet, trots att det var mitt på dan. Utanför flygplatsen satt etthundrafemtio svartklädda brandsoldater och pustade ut. Mittemot stod taxichaufförerna och väntade på kunder, som om ingenting hänt. Jag tog första bästa. "Det är varmt", sa han och jag nickade. Så börjar alla samtal på Samos. Det brukar heta att svenskar är ett hopplöst folk som bara pratar om väder. Samioterna är likadana. Svenskar på landet avslutar varje mening med "Ja, så är det". Samioterna avslutar varje mening med "Vad ska man göra?" Men de förväntar sig inget svar. Bara Gud vet och allting är nog egentligen rätt hopplöst. Om två svenskar tappar tråden i ett samtal säger den ene alltid för eller senare att "Ja, så är det" för att få i gång samtalet igen. Ett grekiskt samtal tappar sällan tråden eftersom det mest handlar om att leka "den som pratar högst vinner". Även ett sådant samtal kan dock tystna, även om det hör till ovanligheterna, men då är det bara att säga "Ti na kanoume?" och så är det igång igen.

"Det är oerhört varmt", försökte taxichauffören sen.

"Fruktansvärt varmt", bättrade jag på. Skulle han kunna slå det, eller skulle han redan kasta in handduken och säga "Vad ska man göra"? Nej, han var en tuff typ.

"Och värre blir det." Det visste jag ingenting om och kunde följaktligen inte hålla med om så jag bytte taktfullt till ett annat närliggande ämne som intresserade mig mycket, alla bränderna.

Det var som att trycka på en knapp."Jag är från Vourliotes. Jag såg branden först av alla. Jag säger dig: Det började brinna samtidigt på tre ställen. Du förstår vad det betyder? Det är turkarna."

Under månaden som följde hörde jag samma historia om och om igen fast inte alltid i samma version. En del påstod nämligen att det var samioter som tänt på. Andra var övertygade om att det var hämndlystna albaner som låg bakom. Säkraste sättet att framställa sig som dum svensk var att framkasta teorier om krossade flaskor i naturen som kunnat fungera som brännglas, pyrande cigarettfimpar eller självantändande kåda. Det var ju en het sommar. Det brann i Turkiet också. Det brann i Italien, i Spanien, i Californien. Var turkarna överallt? Och albanerna? Var även afghanska terrorister inblandade? Men då var ämnet redan uttjatat. "Vad ska man göra?"

Två gånger under den här sommaren läste jag i Athens News om bränder på andra grekiska öar, där intervjuade bybor påstod sig ha sett att det börjat brinna på tre ställen samtidigt och att branden därför måste ha varit anlagd. Till slut kunde jag inte låta bli att tänka att antingen har vi här att göra med en enda pyroman som opererar i hela Grekland och som alltid går till väga på samma sätt, eller så är det här en vandringslegend, en myt, som alla tävlar om att få återge med sina egna ord. Samioter eller turkar, det var frågan, men inte en enda gång under den här månaden hörde jag någon öppna munnen och komma med förslag på hur bränderna bättre skulle kunna bekämpas i framtiden.

Till slut var det dags att åka hem till Sverige igen. Hem till kylan och regnet, hem till översvämningarnas land. Hem till landet där alla pratar om det förflutna. "Dom skulle ha gjort si och dom skulle ha gjort så. Då hade det inte blitt några översvämningar. Ja, så är det."

Jag fick en taxi till slut. Det var en trevlig taxichaufför. Han berättade för mig i förtroende att han var från Vourliotes. Det var han som såg elden först. På tre ställen hade det börjat brinna, samtidigt. Visste jag vad det betydde?"

Jag såg på honom lite matt och slog ut med armarna. "Ti na kanoume?"

Jan Henrik Swahn