Vathi-Kulturhus

Om konsten att renovera ett pirathus

Publicerad i Grekiska Riksförbundets tidning

Samma dag som författaren Giannis Kiourtsakis kom hem med ett honorar för en bok som han arbetat med i sex år, upptäckte han att toaletten hade gått sönder. Han måste genast ringa en rörmokare. Rörmokaren dök otroligt nog upp på momangen och efter en timma fungerade toaletten på nytt som den skulle. När rörmokaren glatt visslande lämnade huset hade han nästan hela Kiourtsakis honorar i fickan.

Konstnärer och författare klagar ofta mer än andra över att de får så uselt betalt. Men när det gäller att ha ett speciellt och ganska laddat förhållande till hantverkare är de knappast ensamma. Säg ordet "hantverkare" i Grekland och varenda en som hör dig får något vilt i blicken. Alla har historier på lager. Om fuskjobb, om överpriser, om hantverkare som lovar och lovar men aldrig kommer. En bekant till mig gick i somras helt enkelt fram till en murare och snodde hans murslev. "Du får den när du kommer hem till oss och fixar badrummet." Muraren gapade av förvåning. Men den här dan kom han verkligen och gjorde jobbet.

Själv har jag försökt hålla mig till principen att göra allt jobb själv. Men nu i somras kände jag att det inte skulle gå att fixa allt på egen hand längre. Jag skulle ju måla fasaden på vårt gamla pirathus, tre våningar högt. (Det är grannfrun Evtichia som sagt att det är ett pirathus och att det någonstans finns en hemlig gång som man förr i tiden kunde smita ut genom om piraterna kom. Jag har letat efter den där gången men inte hittat den än...) Och då krävdes en byggnadsställning. Vi lyckades haffa Manolis tidigt en morgon när han fortfarande var nykter och han lovade säga åt sin son att sätta upp en ställning redan nästa dag. Efter en vecka hade vi trots påstötningar – fast då var Manolis inte lika nykter – ännu inte fått någon ställning. Då bestämde jag mig för att måla fasaden på annat sätt. Vi köpte den längsta stegen som fanns på Samos. Vi hängde oss ut genom fönstret, jag och min vän Björn, vi satte långa kvastskaft på penslarna och till slut klättrade jag upp i toppen på fikonträdet med penseln mellan tänderna, och så var det klart.

Svårare var det med golvet. Rejäla gamla plankor men så anfrätta i kanterna att man på flera ställen kunde tala om riktiga hål. Jag gick till den ena snickaren efter den andra. Ingen ville hjälpa mig med nya plankor. De hade staplar med bräder i standardmått och tyckte att det kunde duga. Då tog jag min hårdföre vän och poet Dimitris med mig och så gick vi ner till herr Argiris i stan. Argidis hade oturen att för en gångs skull vara på plats när vi kom. Dimitris som tog för givet att Argiris skulle vägra att åta sig uppdraget lät honom inte få en syl i vädret. Han hotade honom mer eller mindre till livet om han inte fick fram tio rejäla golvplankor till mig inom en mycket snar framtid. Herr Argiris försökte nog komma till tals men fick inte en chans och visste till slut knappt vad han själv hette längre. Men jag var nöjd, jag skulle få mina plankor. För säkerhets skull betalade jag några tusen drachmer i förskott, men blev lite orolig när herr Argiris då tog en blyertspenna och skrev mitt telefonnummer på väggen, mitt i en röra av hundratals andra ditplitade telefonnummer. Hur skulle han kunna komma ihåg att just det numret var mitt? Och hur skulle han kunna minnas hur mycket han fått i förskott?

Herr Argiris ringde aldrig. Till slut gick jag ner till hans verkstad igen. Ingen där. När jag nästa dag äntligen fick tag i honom ursäktade han sig med orden: "Äh, det var nån som dog."

Hela kvällen grubblade jag på vad som dolde sig bakom de orden. Hur kunde man tala så vanvördigt om en död? Jag förstod inte.

De följande dagarna syntes herr Argiris inte till alls. Det var som om ett tunt lager av damm lade sig över hela hans verkstad, ja som om han aldrig mer skulle komma tillbaka. Till slut frågade jag en gammal gumma som satt på trappan intill om hon visste var han bodde. Hon pekade. Jag gick dit och ringde på. Efter ett tag kom herr Argiris ut, klädd i shorts och en blå teashirt med turistmotiv, och med en öl i handen. Nej, plankorna var inte klara. Han ursäktade sig med följande ord: "Jag kan inte hjälpa det, jag var tvungen att, det hände, ja ni vet."

Visste vad då? Jag begrep ingenting och började så smått förtvivla om möjligheten att någonsin få klart golvet. Men samma kväll fick jag veta av en granne att man aldrig skulle gå till herr Argiris. Han hade nämligen ytterligare en liten verkstad, mera avsides, där han gjorde likkistor. Och i den här värmen dog ju folk hela tiden. Det var därför han aldrig hann bli klar med mina golvplankor.

Plötsligt förstod jag hur han hade kunnat säga: "nån dog". Det var kistmakarens alldeles speciella förhållningssätt till de döda som avslöjades i de orden. Och när jag andra gången hade frågat honom hade han väl helt enkelt inte orkat förklara att ännu en stackars människa gått hädan utan bara sagt: "Äh, ja ni vet."

Men så kom då till slut en dag utan några nya döda och jag fick mina bräder, stora nog att bygga en kista av till en jätte, om någon sådan nu hade funnits på ön. Nu har jag ett jättefint golv i det gamla pirathuset, men varje gång jag går över det och hör hur det knarrar och knäpper svagt i de nya plankorna kommer jag att skicka en tanke till lille herr Argiris, kistmakaren på Samos.

Jan Henrik Swahn