Vathi-Kulturhus

Bonniers Förlag, 2008

Manolis har tre platser som han rör sig mellan. Högst upp ligger kalivin, ett litet hus omgivet av en ännu mindre olivlund. Han har byggt det själv. Tidigare fanns det ingenting annat än olivträd. Nu finns det förutom det lilla huset även tomater, äggplantor, bönor och potatis. Några vinstockar finns det också. Han har allt.

Kalivin ligger högt uppe på berget. Längre ner på sluttningen ligger byn och där finns Jannis. Jannis har ett ölställe utan namn. Några säger att de skall gå till Jannis, andra säger att de skall gå till Jannis i backen. De flesta säger ingenting för det är ingen som frågar dem vart de skall gå. Antingen för att det inte finns någon som bryr sig eller för att de alltid går dit. Och då behöver man ju inte fråga.

Manolis ser kalivin som sitt första hem och Jannis som sitt andra. Men kalivin är kalivin och Jannis är Jannis. Det enda han kallar ”hem” är där frun bor. Det är tio, på sin höjd femton meter från Jannis. Det är hans tredje hem.

Och så här ser det ut. Från hemmet till Jannis går han och från Jannis till hemmet går han också, men bara om han är tvungen. Mopeden tar honom till och från det rätta stället, kalivin. När livet är som bäst kör den honom troget mellan kalivin och Jannis, fram och tillbaka, i fast trafik från den ena ändhållplatsen till den andra.

En vanlig dag vaknar han hemma, muttrar att han har jobb att sköta och går ut till mopeden. Kvar i huset finns några kilo tomater och äggplantor som han mutat frun med. Han hänger hinkarna över styret, en hink utan tomater och en utan äggplantor, det viktiga är att lasta rätt, att hålla jämvikten, om i åsnekorgar eller mopedhinkar, vad spelar det för roll? Så sätter han på sig hjälmen och sparkar igång sin moped, kör genom de trånga branta gränderna, tillräckligt breda för att två lastade åsnor skulle kunna mötas utan att hinna stoppa ner mulen i varandras korgar och tulla på innehållet.

Av en slump motsvarar denna dubbla åsnebredd en enkel bilbredd, eller två mopedbredder. Någon krock har det aldrig blivit, kör ihjäl sig gör man utanför byn. När Manolis har kommit ut ur byn fortsätter han längs den stenlagda åsnestigen. Upp och upp och iväg. Åsnestigen följer den gamla flodfåran för på så sätt kunde åsnorna stanna och dricka sig otörstiga precis när de ville. Närheten till vatten gjorde att djuren höll sig lugna. De kände ingen oro för de hörde och såg vatten hela tiden. Nu har flodfåran legat tom i många år. Kommunen har snott åt sig vattnet och lett det ner under jorden.

En vanlig dag börjar när han lämnat hemmet bakom sig och kört upp till kalivin. Han kliver av mopeden, binder den vid ett träd för att slippa leta efter den sedan och går in, tänder en tändsticka, vrider på gasen, sätter på vatten. Socker och kaffe mäter han upp noggrant. En vanlig dag väntar han tålmodigt på att skummet skall bildas på kaffet. En dålig dag glömmer han det och då kokar kaffet över, släcker lågan så att en lukt av gas sprider sig. En vanlig dag lyfter han kaffet från lågan i rätt ögonblick och häller upp i koppen. Han bär ut det till bordet på uteplatsen, skuggad av vinrankor. Det finns två stolar, så att han kan välja. När han läppjat på kaffet har den vanliga dagen börjat.

Jan Henrik Swahn