Vathi-Kulturhus

Publicerad i Grekiska Riksförbundets tidning

En dag ringde telefonen. ”Hallå, hallå, lyssna noga nu! Giorgos har fångat en jättelik bläckfisk på fem kilo med bara händerna. Den befinner sig nu i en rosa kylväska ombord på färjan från Leros. Ni måste vara i hamnen klockan två och gå ombord på färjan och hämta den. Sen måste ni bjudo tjugo personer på fest i morgon kväll!” Ett enda litet samtal och hela sommaren ändrade riktning. Slut på slitet i ruinen, slut på småätandet på öns tavernor, slut på sökandet efter livets mening. Det var bara att släppa allt vi hade för händer och åka iväg till den lilla färjehamnen på öns sydsida.

Det var en stekhet dag. Havet låg blankt och någon färja syntes inte till. Vi bestämde oss för att åka på utflykt. Det fanns en borg tillräckligt nära för att vi skulle hinna både besöka den och springa tillbaka till hamnen i tid ifall färjan inte dök upp alltför snart. Vi bedömde risken som näst intill obefintlig men tvekade ändå och frågade flera personer i hamnen om de visste när färjan skulle komma. Det vore ju snöpligt om vi missade bläckfisken för en gammal borgs skull.

Vägen dit visade sig vara lång och slingrig, inte alls så nära som det såg ut. Gång på gång måste jag springa ut till havet och spana. Ingen färja. En präst förklarade att borgen var stängd men vi tänkte att han kanske bara menade inuti. Så vi gick ända fram. Stod där högt över det blånande havet och såg att det inte fanns någon färja. I samma stund öppnades den väldiga borgporten och en man tjock som en tunna ropade in oss. Borgen hade varit stängd för allmänheten i många år men om vi ville titta in så fick vi gärna.

Det var som i en saga. En gång vart hundrade år öppnas porten och om någon går förbi just då blir han insläppt. Men kan han inte svara på borgherrens fråga står han i nästa sekund utanför porten igen. Den är låst och han har inget som helst minne av att ha trätt över dess tröskel.

Den ofantligt tjocke mannen såg inte ut som om han skulle kunna resa sig från sin stol. Det behövde han kanske inte heller. Han kanske bara var en sådan som hade kunskap om allting och som nöjde sig med att sätta andra i arbete. Han hade till exempel en fåordig liten hjälpare i rummet som var i färd med att bygga en exakt replik av den gamla och murkna borgporten. Vad vi än frågade honom om svarade han på samma sätt, kortfattat och koncist: ”Jag vet inte, jag är från Aten.”

Vi gick som förstummade omkring i den nyrenoverade borgen. Nerifrån ekade mannens röst om att trägolven var av rysk kastanj. Här hade man inte tummat på kvalitén. Vissa otroligt vackra stengolv visade sig bestå av skärvor av gammalt tegel. Den tjocke mannen pekade på en plastsäck med dagens skörd. Bland skärvorna skymtade de kupiga resterna av en antik lerkruka. Han hade hjälpare som letade i närheten av kyrkor och slott efter tegel med den rätta patinan. Nytt tegel dög inte alls. Helst skulle det vara från medeltiden och bakåt. Han berättade också att de hade hittat dokument med recept på det murbruk som använts i borgen och började med ens låta som en bagare, för här skulle både mjölk och ofantliga mängder äggvita blandas i, varefter rött tegeldamm ströddes över anrättningen för att ge den rätta kryddan, eller nyansen.

Mina ögon växte och blev stora som tefat. Det här var något i min smak. Jag tackade mannen för alla tips och sprang ut i hettan för att fylla fickorna med borgtegel. Visst ja, färjan. Min fru såg den först. Den gick för full maskin rätt mot hamninloppet.

Vi hade gott om tid, tyckte jag, fascinerad av skärvorna på marken. Varför hade de ratat dem? Eller var det gårdagens storm, nu bedarrad, som hade skickat ner dem från något av borgtornen? Eller var hjälparna så upptagna av att leta skärvor på annat håll att de inte hunnit med sin egen bakgård? I vilket fall fyllde jag fickor och påsar, varefter jag sprang i kapp min fru. Det stod nu klart för mig att den här dagen inte längre handlade om färjor och bläckfiskar. Giorgos hade fått sig ett minne för livet, för oss alla väntade en fest med grillad, kokt, stuvad och halstrad bläckfisk, massor av vin, sång, gitarr och dans, men för mig var det viktigaste av allt att jag nu äntligen fått något att samla på igen. Jag är nämligen en fanatisk samlare som under många år saknat något att samla på, vilket inte har varit så lätt alla gånger.

Redan två dagar senare befann vi oss ombord på färjan till en ö, känd för sina många borgruiner. I glödande hetta, på tusen meters höjd, med havet darrande som en hägring i både norr och söder, fyllde jag där väskor och ryggsäckar med tegelskärvor. Städade upp och gjorde snyggt, skulle man kunna säga. Nu undrar ni kanske vad jag ska med alla dessa skärvor till. Och som varje samlare svarar jag då: Räcker det inte med att jag tycker de är vackra?

Jan Henrik Swahn