Vathi-Kulturhus

Eugene Napoleon Tigerstedt

Herr Evgenios, förmodar jag!

Warszawa 28.05.1907 –Samos 27-06.1979

Min bekantskap med litteraturprofessorn Eugène Napoleon Tigerstedt började en mild majkväll på en taverna som låg vid en trappa i Athens gamla stadsdel, Plaka. Medan vi väntade på maten berättade Ann-Margaret Mellberg om en händelse som ägt rum på Samos under 70-talet. I dess kölvatten fick hon kännedom om att Tigerstedt levde sina sista år på denna avlägsna ö. Det är en historia med både förtjusande och poetiska inslag: Ett svenskt par, Hans och Margareta Ruge som arbetade på Institutionen för klassiska språk vid Stockholms Universitet, åkte till ön på semester och upptäckte då uppe i handelsboden i Ano Vathi att specerihandlaren herr Andreas virat in stearinljusen som de just handlat i ett korrekturblad från Tigerstedts verk, The legend of Sparta in Classical Antiquity, som hängde på en spik på väggen.

En kedja av tillfälligheter och möten med olika människor har sedan dess lett oss till en punkt där vi hittat den ena skärvan efter den andra till en mosaik av den store Finlandssvenskens sista år i livet. Av för oss tills vidare okända skäl beslöt Tigerstedt efter att ha pensionerats 1973 att under sommaren samma år flytta till den grekiska ön Samos, under en period då mycket få utlänningar kom på besök, än mindre bosatte sig där. Han måste ha upplevts som ytterst exotisk. De flesta invånarna i Vathi kallade honom för ”svensken” och de som umgicks med honom för ”Herr Evgenios”

Tigerstedt hyrde till en början ett rum på hotell Hera vid Sankt Nikolaostorget. Efter ett tag flyttade han till andra våningen i ett nybyggt tvåvåningshus vid hörnet av Neapoleos och Anatolikis Thrakisgatan. Där levde han fram till sin död. Hans husvärd Giannis Koumaradios lever inte heller längre men hans hustru Maritsa och deras döttrar Athena och Anthi har varit till stor hjälp i mitt sökande efter information. Det som mest imponerade på dem var att det nästan bara fanns bokhyllor i salongen och arbetsrummet. Athena minns väl att Tigerstedt klistrade in exlibris i alla sina böcker – ett kvadratiskt klistermärke med hans namn textat med tryckbokstäver. Alla hans möbler kom från Sverige.

När han dog kom hans systerson Tom Sandlund för att hämta hans tillhörigheter. Vid åsynen av Tigerstedts omfattande bibliotek bestämde sig Sandlund för att skänka boksamlingen till Samos Kommunbibliotek, ett ärevördigt gammalt bibliotek med en del rariteter ända från 1500-talet. Där togs han emot av en bibliotekarie som anvisade honom en plats i en lång korridor nere i källaren. Korridoren var fylld med liknande, tidigare skänkta boksamlingar, samtliga alltjämt okatalogiserade och ouppackade. Lätt skakad återvände Sandlund till huset i Neapolis. Donationsplanerna skrinlades och resten av veckan gick åt till att packa böckerna i kartonger för vidare transport hem till Finland. Även manuskript och brev packades ned. I huset lämnade Tom två stolar, skrivbordet, några böcker, främst italienska verk med koppling till Dante och hans tid, samt stringbokhyllorna. Bokhyllorna var så många att herr Koumaradios delade ut dem till sina vänner. De finns fortfarande hemma hos folk. En av dem hamnade hemma hos min mormor i sängkammaren där hennes son bodde och som var full med böcker.

Det är vackert att dra sig till minnes att T. Sandlund skänkte Athena, som senare skulle studera till litteraturhistoriker, Tigerstedts bok Interpreting Plato. I förordet står det att boken fullbordades på Samos 1976.

När Tigerstedt insjuknade fördes han av Koumaradios till Samos allmänna sjukhus där han avled. Till hans begravning, av vad vi vet, var familjen Koumaradios och Kostas Ptinis närvarande. Ptinis och hans fru var bland de få öbor som Tigerstedt umgicks med. Han begravdes på Agios Charalambos kyrkogård i Vathi. Från den handskrivna katalogen som finns i Vathis Kommun över vilkas kvarlevor som grävts upp framkommer det att uppgrävningen utfördes ”utan kostnad” i närvaro av advokaten Kostas Garoufallis, då ingen släkting till den avlidne kunde närvara. Hans grav finns tyvärr inte längre kvar, ett öde som drabbat många andra gravar som en följd av att utrymmet inte på långt när räcker till.

Maritsa Makri som är fru till taxichauffören Giannis Makris, en av dem som Tigerstedt oftast anlitade på ön, minns att när hon skulle tända oljelampan vid en anhörigs grav tände hon också oljelampan hos ”herr Evgenios”. Hon hade inte varit med på begravningen eftersom hon inte blivit underrättad om den men minns ännu mycket tydligt graven. Om man följde mittgången så låg den till höger. En enkel marmorsten med kors. På den var namnet Eugène Napoleon Tigerstedt ingraverat med svarta bokstäver.

Senhöst. Idag går han likt varje annan morgon uppför den breda, vitkalkade trappan till stora vägen och ställer sig att vänta på bussen. Från ändhållplatsen i Övre Vathi fortsätter den till Neapolis där han kliver på, varefter bussen fortsätter till Tabakika och vidare ner mot stan. Det tar inte mer än fem minuter att åka. Ibland väljer han att gå till fots och då tar det cirka en kvart. Han bär gabardinrock och hatt och håller i en shoppingväska.

Efter att ha klivit av bussen går han bort till Tsoukalas speceriaffär. Han ser till att inte glömma att inhandla gröna fyllda oliver och en flaska whisky. Märket med den kvadratiska flaskan. Han fortsätter längs gatan med de otaliga affärerna eller längs strandpromenaden Themistoklis Sofoulis. Han går förbi det runda stenlagda torget med lejonstatyn. Stenplattorna sticker upp på många ställen som om man hade pumpat upp dem med cykelpump. Små stenkuddar. Det gör det svårt för barnen att leka eller springa. Vanligtvis brukar de klättra på marmorlejonet.

På väg hem stannar han till vid tidningskiosken. Han köper många utländska tidningar. Tidningar och whiskyflaskor. Hans husvärd herr Giannis kastar de flesta men behåller några flaskor som han använder till att fylla med vin och olja. Han ställer dem i prydliga rader på hyllorna i sin källare.

Radion och tidningarna som Tigerstedt får från Sverige är utöver de många breven från förlag, vänner och släktingar kanske den enda kommunikation han har med hemlandet och resten av världen.

Var man än vänder blicken i den stora salongen med skrivbordet ser man böcker, massor med böcker på olika språk. Skrivbordet har han tagit med sig från Sverige. Ett vackert tungt skrivbord med lådor som går att låsa och med varumärkets stämpel Åtvidabergs, med ett träd i relief, fastlimmat på en av dem. Att läsa och skriva är vad han gör. Bredvid manuskriptet om de gamla klassikerna har han första klassens läsebok uppslagen. Han har köpt den i bokhandeln på torget för att kunna lära sig stava till några enkla fraser på nygrekiska. Dessutom är det roligt att bläddra i boken med alla färgglada bilder.

Han talar engelska med några få utvalda personer. Med de flesta öborna försöker han göra sig förstådd på en blandning av klassisk grekiska och nygrekiska. Och han lyckas. Det skulle ändå inte gå att hitta någon som talade klassisk grekiska. På sin höjd kanske katharevousa. Han anser att det är stor skandal att man avskaffat den klassiska grekiskan i skolorna. Nere i vännen Ptinis bokhandel, där han ofta syns till, minns folk att han gärna diskuterar detta ämne. Han är också väldigt förtjust i författaren Nikos Kazantzakis som han läst i svensk översättning av Börje Knöös.

Tigerstedt väntar otåligt på att det ska bli fredag. Det är då han har sin avtalade lilla tripp med taxichauffören Giannis Makris. Målet är en viss fiskerestaurang i Pythagorion. Tidigare har det varit taxichauffören Paris Tzoumas som kört honom. När han lämnade jobbet överlät han sin gode kund Herr Evgenios till Giannis.

Professorn slår sig alltid ner på samma fiskrestaurang. Han stannar högst två timmar och återvänder sedan hem igen. Han begär aldrig att få åka åt något annat håll. Det är alltid samma plats. Ibland när han är i behov av sällskap ber han chauffören att ta med sig sin fru och son. Han är förtjust i sonen Tsambikos som han ger en radio i present, han vill också skänka honom böcker men pojken har inte ens börjat i skolan och föräldrarna tycker det är onödigt. Vad ska de med dem till? Dessutom är böckerna skrivna på ett främmande språk.

På söndagarna blir han bjuden på lunch av sin värd. Förutom på söndagarna äter de tillsammans på helgerna. När han fyller år blir familjen bjuden hem till honom. Då bakar fru Maritsa ostpajer och en kaka.

Han går alltid välklädd på visit. Han bär kostym och fluga och med fickurets kedja väl synlig. Folk tycker om att se honom på det viset. Det är en ära att få ha honom som gäst. Och han glömmer aldrig att ha med sig presenter till flickorna. Särskilt till Athena som är stor och kan läsa. Han köper någon bok ur den klassiska litteraturen för barn. Senast gav han henne ”Polyanna”. Nästa gång kanske det blir ”Onkel Toms stuga”.

Lilla Anthi är ett riktigt busfrö. Hon lägger knappnålar på hans stol och han låtsas att det gör ont för att få henne att skratta. Tillsammans med flickorna har han roligt.

Han berättar för dem om sina många namn. Om klassikerna men ingenting om Sverige. Inte heller om Finland. Om någon frågar honom varför han valt att flytta för gott från sitt hemland ger han inget specifikt svar. Bara en gång säger han snabbt att det var det goda dessertvinet som man gör på Samos som fick honom att resa till ön. Han nämner ofta en systerson och att även denne ofta frågar varför han aldrig återvänder och att han då svarar att han har det så bra på Samos. Detta gör stort intryck på alla. Liksom att de aldrig har sett någon anhörig besöka honom under åren på Samos.

”Alla kallar honom för Evgenios. Herr Evgenios. De vet att han varit litteraturprofessor. Och att han ägnar sig åt litteraturen och filosofin i allmänhet och de antika klassikerna i synnerhet. De antar att han är aristokrat utan att han själv sagt något om det. De anar det av hans sätt att klä sig och hans manér. De har ingen aning om hur viktiga hans skrifter är om Platon, Aristoteles, Dante eller den svenska litteraturen. De känner inte till något mer. För dem räcker det att han är snäll och artig. En isolerad, fridfull människa som tillbringar sin tid med att läsa. En ädel människa. Mullig, rödkindad, leende. (Ur intervju med Maritsa Makri.)”

Tack till Ann-Margaret Mellberg, Jan Henrik Swahn, Sven Måhlen, Giorgos Frangoulis, Irini Frangouli, Manolis Katsoulis, Maritza Koumaradiou, Athena Koumaradiou, Anthi Koumaradiou, Maritza Makri, Giorgos Angelinaras, Maria Gerogli, Lambrini Sarandidi.

Maria Frangouli

Maria Frangouli är född 1980 på Samos. Bosatt i Aten. Arkeolog, konsthistoriker och översättare av italiensk lyrik till grekiska.

Översättning: Jan Henrik Swahn