Vathi-Kulturhus

Bonniers Förlag, 2005

Jag ger mig av tidigare från stranden, får skjuts av Nadja till Tre små kyrkor, följer åsnestigen ner mot stan. Funderar ett tag på att följa flodfåran, nu torr, men där det för ett par dar sen forsade fram, sedan en sten i gatan vältrats åt sidan av underjordiskt vatten. Avstår, ser inga fikon eller björnbär längs floden. Har inte tid med strövtåg, har inte lämnat stranden för ro skull, vill snabbast möjligt byta om till jordiga kläder och gå ut i ruinen och göra trädgård av den.

I advokatens hus firar sonen en veckas semester med sin flickvän. Innan han kom hade vi två engelsmän på besök. De har köpt hus ovanför Jannis i backen, med nyckeln i dörren, som det heter, bara att flytta in. Han fotograf, hon webbdesigner, med planer på att öppna galleri i bottenvåningen, ett helt nytt inslag i byn och kanske en fingervisning om andra tider. Efter några månader ser deras hus ut som vårt gjorde förra sommaren. Hela taket är rivet och delar av väggarna. Allt visade sig vara ruttet, mjöligt, sandigt, förvittrat och sönderrostat. Men det tog dem bara en månad att upptäcka, oss tog det sex år. Därför behöver vi inte heller ångra oss. Det gör de. De ångrar sig bittert. Inte för att huset måste byggas upp på nytt utan för att alla bilar och motorcyklar trycker på gasen och tutan precis utanför. Så de kom över för att titta om de skulle köpa advokatens hus i stället. Vi åt en enkel lunch, pratade, sen gick vi till advokatens hus som ligger intill vårt och tittade. De förklarade att huset var på väg nerför berget, att det saknade egen bakvägg och att det skulle rasa. De sa att de flesta hus i byn var på väg nerför berget men att få var så framtunga som detta. De sa att man måste ta ner taket, riva väggarna och börja om från början, kanske inte riktigt vad de kände för just i ögonblicket. De sa att det var ett mirakel att det inte redan hade rasat. De undrade vad det var som höll det uppe men kunde inte komma på något.

Jag kom ut i mitt linne och mina vita byxor och skulle just gripa efter spaden när jag hörde hur sonen älskade med flickvännen bara några meter ifrån mig. Det var i slutfasen, hon skrek två gånger och sängen gungade med en sådan våldsamhet att jag vek undan för att inte få huset på mig. Sängar som ger vika, visst, men här var det ett helt hus som skakade, ett hus som stått pall för jordbävningar och lömskt sipprande vintervatten men som nu väntade på nådastöten. Med de förutsättningarna kunde jag inte jobba. Jag sprang hukande in under tak och väntade på att ovädret skulle gå över.

Det är inte självklart att det går att göra en trädgård av en ruinhög, men jag hade en vision och jag arbetade metodiskt, steg för steg, lade stenar för sig och jord för sig, plockade hem rödjord från bergen i påsar, sorterade bort skärvor av tegel och glas, rostiga beslag, plast och murbruk. Lade en stig av hårdbränt tegel från öppna spisen i Evangelitsas hus, det enda jag kunnat spara därifrån bortsett från de inventarier jag hann släpa ut ur huset i sista stund innan det rasade. Och gjorde en bård av vackra gula stenar som skulle ha suttit i väggen på det hus som vi skulle ha låtit bygga om inte Drakkvinnan hade gått till attack. Och gångstigen av tegel hade sitt syfte: den gjorde det åtminstone teoretiskt möjligt att påstå att vi inte satte vår fot på hennes gård, hela denna sommar belamrad med det gamla järnstaket som hon numera var förbjuden att sätta upp men som hon ställt fram för att skrämmas. Dessutom hade hon med vit färg skrivit på marken med stora bokstäver: FÖRBJUDEN GENOMGÅNG och nedanför det, på engelska: NO PASS. I början av sommaren hade vi täckt över gården med mattor men nu gjorde jag en gång inne i den undanskyfflade ruinen och hädanefter var det där vi skulle påstå att vi gick.

Bäst som jag stod där och slet med min spade kom sonen ut med sin flickvän. De var nyduschade och hade gjort sig vackra för kvällen. Jag var väl vacker på mitt sätt, kan tänkas, och jag hälsade på dem. Hon hälsade tillbaka med ett leende och frågade hur det gick? Jag sa att jag skulle försöka få lite ordning, med en nick mot den nylagda gången. "Svårt", sa hon.

Varför gjorde detta korta svar mig ursinnig?

Ja egentligen inte bara ursinnig utan också häpen, över att ett enda ord kunde säga så mycket om en människa, eller rättare sagt två människor, där den ena just upptäckt att det finns en avgrund mellan dem och den andra, den rödhåriga – och att hon också är det mellan benen är inte bara som jag gissar för jag såg henne kliva naken ur badrummet en kväll just när jag råkade passera utanför – förmodligen sedan länge sett mig som en bisarr typ, ständigt på alla fyra krafsande och bökande i en ruin, vid en gård framför ett hus där hon just älskat bland damm och grus under gapande takpanel och dit hon vet att hon aldrig tänker återvända. Och vad bryr hon sig om mig?

Hon bryr sig inte om mig och hon förstår inte vad jag håller på med och hon visar det genom att säga "svårt" i stället för att svara med ett uppmuntrande "vad fint det blir". Hon ser inte visionen, hon ser bråten och skräpet, hon ser mina söndriga kläder och kanske en bild av en italiensk lyxpatio. Inte för att det här skulle kunna bli någon utan för att det är vad hon önskar sig.

Eller ser hon mina kommande mödor i ett enda svep och försöker att sätta ett ord på det hon ser?

Jag blir ursinnig över människor som säger "svårt" om allting som inte har att göra med deras egen bekvämlighet. Plötsligt känner jag att dessa två människor med nyfönat hår, hon i svart klänning som går bra ihop med håret och han bredmagad och osynlig men med pondus bakom honom, är av samma skrot och korn som Drakkvinnan. Nu råkar hon ha hällt en hink med vatten över honom och därför är han på vår sida, men om man skrapar på ytan är han av samma sort som Drakkvinnan, men vi har inte råd, vi orkar inte med fler grannkonflikter, så jag önskar dem en trevlig kväll, står där som en dräng på min egen gård med mössan i hand. Om jag åtminstone som dummerjöns hade kunnat besvara prinsessans "Vad gör du bland alla de där rysliga stenarna?" med ett triumferande: "Här ska jag anlägga en fantastisk trädgård!" Ja, det är sanningen, jag är ursinnig, men inte på henne, utan på mig själv. På detta ursäktande tonfall, i avsaknad av stora gester och brett utlagda visioner. Med ett leende som vilsen vägvisare och skiljevägg framför den trumpna stoltheten.

Jan Henrik Swahn